Vi är alla olika....

För några dagar sedan stack min mor till mig utdrag från en bok hon hade läst, Ljusets dotter av Elisabeth Nemert. Jag måste bara citera från denna text och jag hoppas att du orkar läsa..... "Det var en gång en gammal bondkvinna som bodde i en liten bergsby i landet bortom de blå bergen. Hon ägde två lerkrukor som hon varje dag hängde på varsin sida av ett ok. Oket lade hon sedan över sina axlar för att hon lättare skulle kunna bära de båda krukorna ty vägen till brunnen var lång och när hon fyllt sina krukor med det klara källvattnet var de mycket tunga att bära. Den ena av krukorna var vackert glaserad och helt perfekt i form och utförande. Varje dag när den gamla kvinna kom hem med sin börda var den vackra krukan full med vatten, inte en droppe hade gått förlorad. Den andra krukan däremot var grå och oansenlig och i dess ena sida fanns en spricka där vattnet läckte ut. Varje dag var den spruckna krukan bara halvfull när kvinnan kom hem. På samma sätt fortgick det varje dag i två års tid. År, som för den vackra, felfria krukan var fyllda av stolthet och tillfredsställelse över att till fullo kunna leva upp till den uppgift den var skapad att utföra. För den spruckna krukan däremot var dessa år fyllda av känslor av otillräcklighet, av att inte duga, av att inte klara av sin livsuppgift och varje dag blev till slut en plåga. En dag stod den spruckna krukan inte ut längre. När den gamla kvinnan sänkte ner den i brunnen ropade den högt till henne: Det är lika gott att du låter mig sjunka ner i det svarta djupet...........Den gamla kvinnan log ett outgrundligt leende medan hon lugnt fyllde sina båda krukor såsom hon alltid plägade göra. Men när hon gick den slingrande branta stigen tillbaka till sitt hus i byn sade hon till den grå, spruckna krukan: Titta ner på marken på din sida av stigen, ser du alla de vackra, väldoftande blommorna som växer där? På den andra sidan däremot, där den felfria krukan hänger, där växer inga blommor. Du förstår, min vän, på din sida av stigen har jag sått frön, frön som du med ditt vatten har fått att gro. Det är tack vare dig som jag kan smycka mitt hus....sälja mina blombuketter på marknaden...........Det som du kallar en defekt är för mig en gåva och en källa till outsinlig glädje. Vi är alla olika och dessa våra olikheter är vår största tillgång om vi vågar stå upp för dem, vill säga. Annars blir de bara en källa till bitterhet och bitterhet urholkar själen"